17 Februari - 17 Mars, 28 extremt långa och tuffa dagar. Jag minns saker så himla tydligt, mycket tydligare än va jag gjort innan. Om det har med det har känts som att tiden gått långsamt det vet jag inte, men det känns som jag hunnit med mer än vad jag brukar på dessa 28 dagar. Jag har inte vetat vad jag ska göra, ska man vara som vanligt och inte visa något, låtsas som att inget har hänt. Det var mycket frågor första veckan och det fanns ju inga svar heller. Tillslut blev det bara svart och jag stängde bara av de känslorna. Jag har fortfarande inte insett att jag aldrig mer kommer få träffa min kusin. Jag får bara upp alla minnen och bilder jag har av Erik som jag saknar. Begravningen var något av det finaste jag varit med om, men samtidigt var det den värsta dagen i mitt liv. Då kom alla känslor som jag tidigare hållt inne. Jag vet inte vad som väntar nu. Vi träffades inte så ofta, nästan bara när släkten sammlades och på sommarn. Det kommer vara konstigt och kännas tomt men det är bara att försöka leva med det. Om några dagar ska jag göra något som jag redan nu vet kommer vara otroligt jobbigt. Att ställa sig i skidbacken kommer ge så mycket bilder och minnen men det är bara något jag måste göra. Det var något du älskade och det är något jag älskar. 
Jag är så otroligt glad att jag har dessa underbara människor i min släkt, att jag har fått chansen att skapa så många fina minnen med er betyder guld. Ni kommer alltid ha en stor betydelse i mitt liv! 
Det finns inte ord på hur mycket saknad du lämnat hos oss. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan! 
Älskade kusin, Erik Stockelid♥